Tannselehästgård

Mest kring fång men ganska intressant läsning :)

En natt i maj travade ungstoet, Askungen, illa. Vi tog in henne. Pulsen var normal men hon var varm i kotorna, leden strax över hoven, på alla fyra. Nästa morgon hade hon ont. Hon stod darrande med bakbenen under kroppen för att avlasta frambenen som hölls framåtsträckta. Benen var varma och svullna och hon förmådde med möda att ta sig till vattenhinken.

Fång, sade veterinären och gav henne en injektion. Kommer hon att repa sig? Veterinären ryckte på axlarna. Det är möjligt.

Jag och hustrun trodde inte våra ögon. Russ kan drabbas av fång, trädgårdstomtar som mumsar klöver och aldrig rids, men fullblod? Vi hade aldrig hört talas om det.

Vi visste vad fång var, inflammation i hovarna som uppstår när hästar föräter sig på vitklöver på vårbetet efter en vinter på hö. Proteinhalten i gräset är som högst då och bakteriefloran i grovtarmen har inte hunnit ställa om sig. Toxiner bildas som ger upphov till en svullnad i hoven, genomblödningen stryps som vid en infarkt. Men vi hade fasat in hästarna på vårbetet som vi alltid gjort.

Det var förstås mer komplicerat än så. Veterinärerna är inte säkra på hur fång uppstår. En lärobok anser att det rör sig om en kärlsjukdom: "The equine foot appears to be a target organ for vascular abnormalities." Hovarna är känsliga inrättningar.

Vi var inte dummare än hästfolk är mest och ungefär lika fåfänga. Åren i landslaget hade lärt oss en del, och foder och hovvård är A och O i distansritt. Askungen är dotter till en svensk champion, Aska, som gått sexton mil på en dag i EM och VM. Pappan är ett turkmenskt fullblod vi hittat i Bälinge, akhal-tekén Almaz. Men denna vår skulle några hundra andra hästägare bli lika förvånade som vi. Och ännu ett antal på hösten. Ingen begrep varför.

Vi fick förhållningsorder: av med skorna och boxvila på mjukt underlag. Svält ut henne med halm, inte ett grönt strå. Så snart hon kan gå igen, slå på hårdgummiskor.

Vi lydde, bortsett från att vi struntade i sjukbeslag, nya skor. När chocken släppte började vi ringa runt. En expert på Ultuna förklarade att hovbenssänkning av allt att döma ägt rum redan första natten. Hovarna var permanent skadade. Tävla i distans? sade han. Glöm det. I bästa fall kan ni ha henne i avel. ATG-veterinären ansåg att vi borde ha satt in blodförtunnande redan när de första symtomen visade sig. Varma bandage för att få igång genomblödningen. Det låter rimligt. Men tåget hade gått och man gräver inte ner en unghäst som man investerat fem år i.

Farmakologi i all ära, men vi ställde oss den aristoteliska frågan: Varför fick Askungen fång? Hur kan en häst dö av att leva i sitt naturliga habitat? Våra hästar rörde sig över sex hektar skog och vall dygnet om. Jag mindes Paracelsus, den tyske barfotaläkaren som på 1500-talet upptäckte att sjukdomar betingas av livsmiljön. Gruvarbetare får stendammslunga och glasblåsare blyförgiftning. Sjukdomar är inte Guds straff utan ett resultat av organismens samspel med den omgivande miljön.

Försurningen? var min reaktion efter trettio år av ekologisk indoktrinering. Minsta eftertanke och jag hade insett att den största avvikelsen från det naturliga habitatet utgjordes av mig själv och hustrun. Men först några ord om hovbenssänkning.

Evolutionen gynnade de gräsätare som hann undan rovdjuren. Entåigheten är en sinnrik lösning. Hästar går på långfingernaglarna (hornkapseln). Inne i kapseln återfinns yttersta fingerleden, hovbenet. Ovanför det finns kronbenet och kotbenet, de två andra fingerlederna. Det tekniska problem som evolutionen haft att lösa är hur hovbenet ska fästas vid hovkapseln så att det inte vid extrem belastning (som vid landning efter ett språng) trycks rätt igenom sulan - hovbenspenetration. En framhov måste kunna ta upp ett ton levande kraft.

Så här fungerar det. Hovens horn produceras i kronranden (hos människan nagelbandet) och växer neråt. Innanför hornet finns en bindväv, ett lamellskikt, som producerar eget mjukare horn, en övergång från och en fästyta till det yttre hornet. Från hovbenet utgår ett annat, inre skikt bindväv. Gränsen mellan dessa två skikt är den känsliga zonen. I mikroskop ser man hur de två uppsättningarna lameller griper in i varandra i ett allt finmaskigare, regressivt system av tappar, som ger optimal hållfasthet. Systemet försörjs med blod inifrån hovbenet.

Fångreaktionen bryter blodförsörjningen mellan inre och yttre skikt och leder till vävnadsdöd på grund av syrebrist. Därav det latinska namnet på fång: laminitis. Vid ett kraftigt angrepp sjunker hovbenet ner mot sulan och kan även tippa framåt (hovbensrotation). Trycket från hovbenet skadar sulans corium (tillväxtzonen, läderhuden), vilket efter en tid leder till sulavlossning.

Efter en vecka travade Askungen på gräs och bockade av glädje. Efter fem veckor kom återfallet. Plötsligt kunde hon inte stödja på vänster bakhov. Sulan hade spruckit framme i tån och ut vällde vit köttig vävnad. Sedan släppte sulan på höger framhov. Hon hade svåra smärtor och hög puls, stod i fångställning när hon inte låg. Kronisk fång, sade veterinären, dags att ta bort henne. Vår skotske veterinär Jim Kerr slog bort det, det var inget återfall utan sviter av det första angreppet. Död vävnad stöts bort.

Fång är i hästfolks mun ett samlingsbegrepp och kronisk fång en beteckning på likartade symtom som återkommer efter en tid. Kronisk fång är mindre en veterinär- än en praktisk bedömning: hur länge ska hästen (och hästägaren) lida?

"Ser hon ut som hon vill dö?" undrade Jim Kerr. "Se bara till att hålla henne utom synhåll från djurvännerna."

Först då gav jag mig ut på nätet. Via en dam i Florida fick jag tips om Dr Hiltrud Strasser på Hufklinik i Tübingen, söder om Stuttgart. Paracelsus anser att människors sjukdomar beror på människohållningen. Dr Strasser anser att tamhästens sjukdomar beror på hästhållningen.

Det händer att vilda hästar drabbas av fång, men det är lindriga angrepp. De dukar under för parasiter och undernäring svåra vintrar. Rovdjur kan ta föl och sjuka djur. Hingstar kan skada varandra. Annars dör de av ålder, när de är mellan 30 och 40 år.

Som husdjur skyddas hästarna från det mesta av vad som hotar dem i vilt tillstånd. De slipper svälta, de tas in i ruskväder eller har varma täcken, de avmaskas regelbundet och hingstar hålls isolerade från andra hingstar när ston är i närheten. Tamhästar borde alltså bli gamla. Ändå är medellivslängden för en tysk häst 7.5 år, i Sverige kanske något år till.

Ridhästar är på topp vid 8-12 års ålder. 15-åriga ridhästar på tävlingsbanorna är sällsynta, men ponnyerna håller längre. Travhästar börjar som 2-åringar och blott ett mindretal är aktiva efter sju års ålder eller ens i livet. 20-åriga hästar är i regel pensionärer.

8 av 10 hästar avlivas på grund av kronisk hälta, dvs skador i rörelseapparaten: hovar, ben och någon gång rygg. De är inte längre i rid- eller körbart skick. Om hästen inte har ett avelsvärde kasserar ägaren in försäkringen. De återstående avlivas eller dör på grund av respiratoriska sjukdomar (kvickdrag, mögelallergier), magproblem (kolik) eller kärlsjukdomar (aneurysmer och hjärtsvikt). Merparten av dessa sjukdomar är resultat av hästhållningen. På sistone har hästar drabbats av diabetes.

Människans omsorger länger alltså inte hästens liv, utan kortar det.

Paracelsus menar inte att förhållandet mellan miljö och individ är mekaniskt. Alla hästar kan utveckla fång givet vissa yttre betingelser, liksom de kan bli förkylda. Men vilda hästar blir så gott som aldrig förkylda, trots att de lever ute i stora hjordar i regn och blåst. Tamhästar är ofta förkylda. Fukt och mögeldamm från halm och hö i stallen sätter ner motståndskraften.

Vilda hästar är nattaktiva. Under ett dygn betar de i 16 timmar och vandrar 28 kilometer. Detta medan tamhästen i snitt rids en timme om dagen och står i en box på nio kvadratmeter i ett stall eller i en avbetad paddock på en bråkdel av ett tunnland. Den utfodras med två eller tre skrovmål om dagen. Hästen är ett flyktdjur, men tamhästen kan inte fly. Stressen sätter sig i magen eller i muskulaturen. De som står i box blir inte sällan krubbitare och vävare, helt enkelt knäppa av tristessen.

Ett Barbie-syndrom: hästar ska utfodras på bestämda tider (som vi), ha det varmt och skönt och sova om nätterna på en mjuk bädd (som vi) och arbeta några timmar dagtid (som vi).

För några år sedan försökte forskarna på Ultuna förmå hästägarna att ändra sina vanor genom ett vetenskapligt nyhetsbrev. Projektet har lagts ner, intresset var inte stort nog. Men en viss nytta gjorde det. Numera får en del hästar ströva fritt dygnet om utan täcke. Det räcker med ett öppet regnskydd ute i hagarna.

Vanor är svåra att ändra. Vi har byggt fast oss i en viss typ av hästhållning och det kommer att ta decennier att ändra på det. På samma sätt förhåller det sig enligt Dr Strasser med hästarnas hovar.

Till Strassers klinik anländer hästar med hovproblem, hältor av alla slag och fång i alla stadier, inklusive hovbenspenetration. De flesta skulle i Sverige gått raka vägen till slakt. Gemensamt för alla dessa hästar var deformerade hovar.

ILL: FRISK HOV OCH DEFORMERAD

Vilda hästar har runda och lätt konkava hovar med låga trakter (hovens "häl"). Strålen skjuter in som en bred kil bakifrån i sulan. Förlänger man linjerna i den vinkeln ska de passera utanför ballarna, de två putorna av porösare vävnad baktill. På de sjuka hästarna passerade linjerna innanför dem. Strålens vinkel är markerat spetsig, strålen alltså hoptryckt. Vanligen är dessa hästar skodda, men även oskodda hästar utvecklar kontrakterade hovar om de inte rör sig och inte verkas ordentligt.

Blodförsörjningen i hoven understöds av hovmekanismen, det vill säga hovens rörlighet. Kapseln är inte stum, den är öppen i sin bakre del och arbetar. Den vidgas när hoven sätts i marken och drar ihop sig när hoven lyfts. Hoven fungerar som en pump, ett hjälphjärta som trycker upp blodet i kroppen igen. Hästar är stora djur och det är en bra bit upp till hjärtat. Det är känt sedan länge och för att inte störa hovmekanismen spikas det inte i hovens bakre del.

ILL: HOVMEKANISMEN

Hoven utgör en snedskuren kon, öppen baktill, som vidgas när den sätts i marken. Rör sig då hela hovväggen eller bara den bakre delen? Man kan pröva det genom att dra i skänklarna på en låsring. Trakternas rörelse utåt motsvaras av en rörelse inåt i tån. Kraften tas upp och fördelas över hela hoven. Betänk sedan att skon formas efter och slås på den upplyfta hoven i dess hopdragna läge. Hovmekanismen reduceras med ca 70 procent. Det får fyra påtagliga följder:

1) belastningen på det känsliga lamellskiktet ökar,

2) trakterna tenderar att växa samman och klämma ihop strålen,

3) sulan slits inte, sulhornet blir tjockare och styvare, och

4) stötarna som normalt används för att underlätta blodförsörjningen leds över till andra vävnader, leder och ligament. Inte minst ökar belastningen på lamellerna mellan hovbenet och hovkapseln, just de som kollapsar vid fång,

Den skodda hästen har därför inte lika tåliga hovar som den oskodda. Hur svåra effekterna blir beror på hur ofta och väl hovarna verkas och skos. Hovar växer ungefär en centimeter i månaden och anpassar sig till trycket från skon. En häst som inte verkas korrekt blir alltså snabbt trängre baktill, kontrakterad. Hästar som verkas väl klarar sig längre. Men alla tar skada.

Vi hade tyckt att Askungen hade fina hovar. Med Strassers handbok i handen upptäckte vi sammanväxningen i trakterna. Hon hade utvecklat klackar som tryckte hovbenet framåt mot hovväggen med motsvarande ökad belastning på lamellskiktet. Främre hovväggens vinkel mot markplanet är normalt ca 45 grader. Hon hade 60 graders vinkel. När lamellskiktet kollapsade sjönk hovbenet ner mot sulan med spetsen just mot månskäran i tån, där sulan lossnade efter fem veckor.

De där hovarna hade flaggat för fång i ett års tid.

Med klackarna förskjuts också tyngdpunkten bakåt. Normalt tar hela hoven upp belastningen men när klacken växer hamnar mer av vikten bakom trakterna, som om kvinnor i högklackat haft klacken placerad under mellanfoten.

Om kontrakterade hovar är känsliga för metaboliska störningar, så är det än vanligare att de ger upphov till strålbenshälta, inflammerade gaffelband och kotledsproblem, alla vanliga skäl till att hästar döms ut. Men såväl kontraktion som klackar är så gängse att det anses normalt. Det ska vara så. Illustrationen nedan är från Horse Anatomy (3:e upplagan 1990) av Peter C Goody vid The Royal Veterinary College i London. Jämför med den schematiska teckningen av hoven på en vildhäst till höger.

ILL: HOV FRÅN SIDAN, HORSE ANATOMY OCH VILDHÄST

Det är märkligt att den tusen år gamla seden att slå järnskor på hästar har överlevt alla revolutioner. Vad annat har överlevt sedan dess? Det skulle vara bruket av betsel.

Idén dök upp under medeltiden. Dessförinnan hade romarna använt sandaler som snörades på när hästarna skulle gå på stenlagda vägar. Hunnernas hästar var oskodda. Dr Strasser tror att idén uppstod vid uppstallningen på slott och borgar. Hästar stod i urin och avföring som frätte på hornet och gjorde det sprött. Att vägar stenlades och att hästar bar bepansrade ryttare bidrog.

Då var man ännu medveten om att stallmiljön var skadlig. Bassänger anlades på borggården och stalldrängarna ledde dagligen ut hästar i dem för att väta hovarna. Annars förlorar hornet sin elasticitet. Det är numera bortglömt. Som andra högreståndsvanor kom uppstallning och hovslageri att spridas bland enkelt folk och blev så småningom självklara. Städer och byar växte och det fanns inte längre någon allmänning att släppa hästar på. Grusningen av vägarna (makadam) bidrog säkert. Avigsidorna glömdes bort i takt med att kompetensen späddes ut.

I vår tid har nedläggningen av kavalleriregementena lett till ytterligare kunskapstapp. Militära hovslagare arbetade inte bara med många hästar som var i ständigt arbete, de kunde också utvärdera effekten av olika metoder över tid.

Ett sympatiskt drag hos Dr Strasser är att hon inte ser sig som den första som upptäckt farorna med hästskor och hästhållning. Hon har inventerat litteraturen.

"Den som först började sko hästar, vem han nu var, anade knappast att han därmed lade grunden till mer lidande bland dessa djur än någon enskild människa tillförne", skrev Bracy Clark 1831 i An Essay on the Knowledge of the Ancients respecting the Art of Shoeing the Horse. Clark var veterinär vid samma college som den ovannämnde Goody och upphovsman till en av de första anatomiska studierna av hästars hovar. Och greve C G Wrangel listar alla de skadeverkningar som redovisats här i sin Buch vom Pferde, Stuttgart 1928. Han stöder sig i sin tur på sin lärare vid Veterinärhögskolan i München, Fritz Gutenäcker. Men människor tar bara till sig vad de vill veta.

Jag ser inget skäl till att en häst som rids normalt ska behöva skor. Det är dyrt och onödigt. Inte ens asfalterade vägar är ett problem, den oskodda hoven tar upp stötarna från ett hårt och jämnt underlag bättre än den skodda och växer snabbare för att kompensera för slitage. En skodd häst som skrittas på asfalt utsätts för tre gånger mer stötgenererade vibrationer än en oskodd som travar på samma underlag.

Alltså tog vi skorna också av gammelstoet, Aska. Det fick två effekter. Hon slutade snubbla. Och från att ha varit kalla blev ben och hovar varma. Först trodde vi det var något fel på henne, men det visade sig att hästar normalt har varma hovar. Skor man dem sjunker temperaturen i benen, något man upptäcker om man fotograferar med värmekamera. Skodda hästar har inga ben. Och därmed också nedsatt känsel. Det var därför hon hade snubblat.

Askungen är nu återställd och rids på milslånga turer, trots att hon drabbades av vad som på fackspråk kallas grad 4-fång och borde ha varit invalid. Det tog ett år med sulavlossning och abscesser från det inre av hoven. Vi följde Dr Strassers anvisningar. Inte boxvila utan fri rörelse dygnet om. Inte mjukt utan hårt underlag (steniga marker). Inga sjukbeslag som hindrar hovmekanismen. Ingen medicinering, eftersom metabolismen är störd som den är. Det som krävde tid och eftertanke var att för hand återställa hovens naturliga form genom att stegvis verka ner trakterna, skära bort de övervikta hörnstöden och justera hovvinkeln till 45 graders lutning.

Dr Strasser har sina fånghästar på bete. Med korrekta hovar får de inte återfall.

Askungen var genetiskt disponerad för Turkmenistans magra beten och hade just slutat växa. Hennes kontrakterade hovar var givna målorgan vid störningar i metabolismen. Med en annan genetisk disposition hade hon i stället drabbats av strålbenshälta.

KNUT CARLQVIST